Om man ska se det ur mitt perspektiv så är det en del av mig som saknas, en plats som är tom. Det är en obeskrivlig känsla, man vet inte vad som är rätt och fel. Man vet inte om det är okej att tänka och inte bry sig om nuet utan bara vara "in the past", så att säga. Det finns många olika sätt att hantera något sånt här, vissa går till psykolog, vissa lever vidare medan andra tror att allting är bra men djupt där inne ligger allting och gnager. Man tänker inte, man bryr sig inte. Det finns ingen som någonsin kommer förstå känslan man får, för känslan är olika hos oss alla, vi reagerar olika, vi bearbetar det på helt olika sätt. "I know how it feels, im sorry", nej, du vet inte hur det känns. Du kanske vet hur det känns att förlora någon, men du vet inte hur det känns för mig att förlora någon. Du vet inte hur nära jag stod personen i fråga, du vet inte vad som har hänt. Du vet ingenting.

Mina känslor, jag vet inte men jag kan gissa. Jag gissar på att jag är deprimerad. Jag gissar på att jag inte har förstått att hon är borta - för alltid. Jag gissar på att jag är arg, riktigt förbannad - men jag vet inte på vad eller varför. Jag kan bara gissa, det finns inga ord som kan beskriva det jag känner.

Vad är det som har hänt, undrar ni.
Det är precis det jag kommer skriva om, här på min blogg. Jag kommer skriva om mitt liv, mina känslor. Den här bloggen är mitt sätt att bearbeta och jag utser er till min psykolog.

Jag har mycket att berätta om min vän, men också om mitt liv. Mitt liv är inte en dans på rosor, tyvärr. Mitt liv är som gravens mörkaste plats.

Jag ska berätta allt, ge mig bara lite tid.