Jag lovade att berätta om min vän.

Min vän var en vacker människa som hade sitt mörker men ändå hade det där leendet. Hon höll alla på bra humör och fanns där när man behövde det som mest. Det fanns de dagar då hon var långt nere i de djupaste dalarna, det fanns inget som fick henne att le.

Jag har bestämt mig för att inte gå in speciellt detaljerat då jag vill visa hänsyn till henne, jag vet att hon vakar över mig och det känns inte okej att berätta hela hennes historia för er - även om ni är mina psykologer.

Men hon fanns där, och det var tillräckligt.

Vi har varit vänner sedan barnsben, vi lekte i parken, vi lekte kurragöma i hennes hem, vi upptäckte världen tillsammans.

När vi blev äldre kom rykten om att vi var ett par, att vi gjorde det ena och det andra tillsammans när vi i själva verket satt hemma i soffan och kastade popcorn på varandra. Vi brydde oss inte om den värld som fanns utanför vår värld, det var vi mot världen. Inget kunde stoppa oss.

Jag kommer ihåg en speciell dag, vi hade båda nyss fyllt åtta år.

Våren hade precis smugit sig in efter en lång och kall vinter, vitsipporna blommade för fullt och solen värmde skönt. Hon gick bland vitsipporna, böjde sig ner då och då för att plocka upp till en bukett. Själv sätter jag mig under ett träd, lutar huvudet mot den hårda barken och sluter ögonen. Kvittrande fåglar, vind i träden och hon som nynnade på någon låt. Det fanns inget bättre än våren.

"Hey you" sa jag med stängda ögon.
"Yeah" hörde jag lite längre bort.
"I want to do this every year, its really nice"
"Agree" rösten hade kommit närmare och jag öppnade ögonen. Hon hade satt sig bredvid mig. "This is my favourite place, its beautiful" fortsatte hon och jag kollade ut över platsen. Hon hade rätt, det är vackert här. Året runt faktiskt. På våren kommer alla vitsipporna, på sommaren hänger björken tungt ner mot backen, på hösten - ja, vad kan man säga om hösten. Hösten är en deprimerande månad, men vi lyckades alltid få den till något bra. Ofta satt vi under trädet med ett paraply över oss (om det regnade förstås) och bara pratade. På vintern är det ett perfekt ställe för att bygga murar för snöbollskrig, igo, snögubbar och annat.
"Here, this one is for you. A promise that we will always meet here, no matter what" jag gav henne en stor, blommande vitsippa. Hon log mot mig och nickade.

Hon har varit borta i fyra månader och våren börjar komma. Bara tanken på att behöva gå dit utan henne får mig att tveka. I tretton år har vi träffats på samma ställe, på speciella datum. Att jag ska behöva gå dit själv har inte funnits i min värld, men vi lovade varandra att vi skulle träffas där "no matter what". Jag är säker på att hon kommer komma dit, men att inte se henne, att inte höra hennes nynnande när hon plockar blommorna.

Det är även där hon fick sin minnesplats, där folk kom och tände ljus, lade blommor och skrev brev. Det var hennes favoritplats, fanns ingen bättre plats än under trädet.

Jag tror jag måste avsluta här, jag hoppas att ni förstår lite mer om vad jag pratar om. Hur hon försvann är något ni får måla upp själva, jag tänker inte nämna något. Hennes utseende, personlighet, är också något ni får ha en egen bild av. Jag gav er lite av hennes personlighet, men resten. Hon var en "stor" människa, med stor menar jag öppen, härlig, stort hjärta, ville alla väl.

Jag har mycket att berätta om min vän, men också om mitt liv. Mitt liv är inte en dans på rosor, tyvärr. Mitt liv är som gravens mörkaste plats.

Jag ska berätta allt, ge mig bara lite tid.