Skolan.
Jag och min vän skulle börja på högskola i London tillsammans. Vi hade alla planer för hur våra år skulle se ut, men nu är jag ensam. Det är bara några få veckor kvar innan jag ska flytta till internatet, träffa nya människor, utbilda mig till dramalärare. Det har alltid varit min dröm att bli dramalärare.

För att vara helt ärlig är jag vettsskrämd över det här. Jag är inte den som tar första stegen in i vänskap, jag drar mig lätt undan och folk ser mig som en ensamvarg och låter mig vara ifred. Ensamheten är underbar, man får tycka och tänka som man vill utan att någon går emot, man får vara sig själv, behöver inte visa upp en sida som inte är sann. Under gymnasiet hade jag, från första början, visat mitt glada jag. Fick alla att skratta, snackade med folk och brydde mig inte vad andra tycker om mig. Jag bryr mig fortfarande inte om vad folk tycker om mig, men jag har dragit mig tillbaka. Jag har inte orken att visa mig stark längre. Folk tror nu för tiden att jag är en tystlåten liten grabb, vad de inte vet är att jag har gett upp.

Efter att min vän försvann har jag gått in i en bubbla där bara jag får plats. Innan var det jag och min vän, men nu är jag ensam. Ingen kan ta sig in i min bubbla, mitt liv. Jag har inte pratat med någon om vad som har hänt, jag vill inte att någon annan ska behöva lyssna på mina så kallade problem. Jag har haft folk som tjatat på mig om att träffa någon som kan lyssna på mina problem men alla har gett upp. Gång efter gång har jag sagt "nej" och gått därifrån. 

Jag hade vänner på gymnasiet men efter att vi gick ut och jag tog ett år för att tänka så försvann de alla. De hörde av sig den dagen min vän försvann, sa att de fanns här för mig. Det roliga är att jag hörde av mig till en av dem, frågade om vi kunde träffas men fick svaret "Har inte tid just nu, kanske en annan gång. Hör av mig". Har jag hört av honom? Nej. Vänner är den svåra biten, man vet aldrig var man har dem.

---

Har börjat skriva den här fanficen med en tjej, @narrys på dv - föredetta @LiamPaynesTjej (:
Tror det kan bli bra!

Jag lovade att berätta om min vän.

Min vän var en vacker människa som hade sitt mörker men ändå hade det där leendet. Hon höll alla på bra humör och fanns där när man behövde det som mest. Det fanns de dagar då hon var långt nere i de djupaste dalarna, det fanns inget som fick henne att le.

Jag har bestämt mig för att inte gå in speciellt detaljerat då jag vill visa hänsyn till henne, jag vet att hon vakar över mig och det känns inte okej att berätta hela hennes historia för er - även om ni är mina psykologer.

Men hon fanns där, och det var tillräckligt.

Vi har varit vänner sedan barnsben, vi lekte i parken, vi lekte kurragöma i hennes hem, vi upptäckte världen tillsammans.

När vi blev äldre kom rykten om att vi var ett par, att vi gjorde det ena och det andra tillsammans när vi i själva verket satt hemma i soffan och kastade popcorn på varandra. Vi brydde oss inte om den värld som fanns utanför vår värld, det var vi mot världen. Inget kunde stoppa oss.

Jag kommer ihåg en speciell dag, vi hade båda nyss fyllt åtta år.

Våren hade precis smugit sig in efter en lång och kall vinter, vitsipporna blommade för fullt och solen värmde skönt. Hon gick bland vitsipporna, böjde sig ner då och då för att plocka upp till en bukett. Själv sätter jag mig under ett träd, lutar huvudet mot den hårda barken och sluter ögonen. Kvittrande fåglar, vind i träden och hon som nynnade på någon låt. Det fanns inget bättre än våren.

"Hey you" sa jag med stängda ögon.
"Yeah" hörde jag lite längre bort.
"I want to do this every year, its really nice"
"Agree" rösten hade kommit närmare och jag öppnade ögonen. Hon hade satt sig bredvid mig. "This is my favourite place, its beautiful" fortsatte hon och jag kollade ut över platsen. Hon hade rätt, det är vackert här. Året runt faktiskt. På våren kommer alla vitsipporna, på sommaren hänger björken tungt ner mot backen, på hösten - ja, vad kan man säga om hösten. Hösten är en deprimerande månad, men vi lyckades alltid få den till något bra. Ofta satt vi under trädet med ett paraply över oss (om det regnade förstås) och bara pratade. På vintern är det ett perfekt ställe för att bygga murar för snöbollskrig, igo, snögubbar och annat.
"Here, this one is for you. A promise that we will always meet here, no matter what" jag gav henne en stor, blommande vitsippa. Hon log mot mig och nickade.

Hon har varit borta i fyra månader och våren börjar komma. Bara tanken på att behöva gå dit utan henne får mig att tveka. I tretton år har vi träffats på samma ställe, på speciella datum. Att jag ska behöva gå dit själv har inte funnits i min värld, men vi lovade varandra att vi skulle träffas där "no matter what". Jag är säker på att hon kommer komma dit, men att inte se henne, att inte höra hennes nynnande när hon plockar blommorna.

Det är även där hon fick sin minnesplats, där folk kom och tände ljus, lade blommor och skrev brev. Det var hennes favoritplats, fanns ingen bättre plats än under trädet.

Jag tror jag måste avsluta här, jag hoppas att ni förstår lite mer om vad jag pratar om. Hur hon försvann är något ni får måla upp själva, jag tänker inte nämna något. Hennes utseende, personlighet, är också något ni får ha en egen bild av. Jag gav er lite av hennes personlighet, men resten. Hon var en "stor" människa, med stor menar jag öppen, härlig, stort hjärta, ville alla väl.

Jag har mycket att berätta om min vän, men också om mitt liv. Mitt liv är inte en dans på rosor, tyvärr. Mitt liv är som gravens mörkaste plats.

Jag ska berätta allt, ge mig bara lite tid.

Om man ska se det ur mitt perspektiv så är det en del av mig som saknas, en plats som är tom. Det är en obeskrivlig känsla, man vet inte vad som är rätt och fel. Man vet inte om det är okej att tänka och inte bry sig om nuet utan bara vara "in the past", så att säga. Det finns många olika sätt att hantera något sånt här, vissa går till psykolog, vissa lever vidare medan andra tror att allting är bra men djupt där inne ligger allting och gnager. Man tänker inte, man bryr sig inte. Det finns ingen som någonsin kommer förstå känslan man får, för känslan är olika hos oss alla, vi reagerar olika, vi bearbetar det på helt olika sätt. "I know how it feels, im sorry", nej, du vet inte hur det känns. Du kanske vet hur det känns att förlora någon, men du vet inte hur det känns för mig att förlora någon. Du vet inte hur nära jag stod personen i fråga, du vet inte vad som har hänt. Du vet ingenting.

Mina känslor, jag vet inte men jag kan gissa. Jag gissar på att jag är deprimerad. Jag gissar på att jag inte har förstått att hon är borta - för alltid. Jag gissar på att jag är arg, riktigt förbannad - men jag vet inte på vad eller varför. Jag kan bara gissa, det finns inga ord som kan beskriva det jag känner.

Vad är det som har hänt, undrar ni.
Det är precis det jag kommer skriva om, här på min blogg. Jag kommer skriva om mitt liv, mina känslor. Den här bloggen är mitt sätt att bearbeta och jag utser er till min psykolog.

Jag har mycket att berätta om min vän, men också om mitt liv. Mitt liv är inte en dans på rosor, tyvärr. Mitt liv är som gravens mörkaste plats.

Jag ska berätta allt, ge mig bara lite tid.